Varför är det intressant för den svenska vänstern att diskutera och agera i Palestinakonflikten?
Vi är socialister, vårt mål är att hela världen ska omvandlas till ett stats- och klasslöst samhälle. För att det ska kunna bli möjligt måste alla föreställningar kring ras, religion och kön som grund för mänsklig gemenskap upplösas. De är falska föreställningar. Deras enda syfte är att försvåra organiseringen av vår klass. Det är här konflikten kommer in i bilden. Det grundläggande syftet med alla koloniala projekt är att splittra oss med hjälp av dessa falska föreställningar. Gazaremsan är ett gigantiskt interneringsläger, dit folk förpassas bara för att har fel etnicitet. Den israeliska borgarklassens krig mot palestinierna rättfärdigas med de vanliga flosklerna—det talas om rätten till självförsvar, kamp mot antidemokratiska åskådningar etc.
Självförsvar för vem? Åter igen är det vår klass som drar det kortaste strået, det är vi som tvingas döda varandra för att försvara nationer som tvingar oss till slaveri.
Nationen är ingen grund för den mänskliga gemenskap som vi eftersträvar, lika lite som religion eller ras. Hur ska vi då förhålla oss till palestiniernas kamp för nationellt självbestämmande. Vi tar Gaza som utgångspunkt.
De villkor som Gazaborna tvingas leva under – med en internationellt sanktionerad ekonomisk blockad, det ständiga hotet om militärt våld från en tekniskt och materiellt överlägsen ockupationsmakt – försvårar kraftigt klassmässig organisering hos Gazas arbetande befolkning. Hur tar man upp kampen för kontrollen över sina egna liv när dessa ständigt hänger på en skör tråd.
Israel är en kolonial statsbildning. Som sådan kräver den oavbruten konflikt, krig och ständiga övergrepp. Statens överlevnad kräver en apartheidliknande, rasistisk struktur och en konstant cementering av herrefolksmentalitet hos den ”egna” befolkningen. Att skapa denna utsatthet gör att den judiska arbetarklassen knappast kommer identifiera sig som arbetare i relation till överklass utan som israeler i relation till palestinier. Den arabiska liksom den judiska arbetarklassen i regionen kan aldrig bli fria så länge detta förhållande består—den israeliska kolonialismens upphörande är oundvikligt i kampen för klassens enande.
Det är med det perspektivet vi ger vårt stöd till kampen mot den israeliska ockupationsmakten. Detta innebär dock inte att vi ser ett egenvärde i en palestinsk stat, ett perspektiv som ofta förbises av ”vänstern”.
De mål som driver de byråkratiska skikten i det palestinska ledarskapet är i grunden de samma som driver den israeliska borgarklassen. Båda behöver nationen för att befästa sin makt som härskande klass, och båda kämpar för detta mål genom att skapa gemenskap på falska föreställningar. Att stödja kampen mot den rasistiska staten Israel innebär inte att man stödjer de krafter som nu dominerar det palestinska motståndet. En självständig palestinsk stat med sharialagar underlättar inte på något sätt organiseringen av vår klass.
Som socialister har vi en skyldighet att avslöja konfliktens verkliga orsaker och aktörer. Vi ser arbetarklassen som en part i kriget, med egna intressen som överskrider de etniska och religiösa termer som konflikten tolkas i nu. Vi har privilegiet att inte behöva välja mellan israelisk kolonialism och Hamas fundamentalism. Vi vill Israels krossande eftersom sionismen splittrar vår klass, men vi är lika stora fiender till den överklass som tar form i det palestinska ledarskapet. Det är vår uppgift att föra in klassperspektivet i diskussionen – därför är det intressant för den svenska vänstern att diskutera och agera i Palestinafrågan. Agera med oss, anslut till ”Det är vi som bestämmer”- blocket i demonstrationen mot tennisturneringen den 7 mars i Malmö. Stoppa matchen.
